måndag 19 januari 2009

Något jag läste i DN...

som är sååå himla mycket jag.

"Många lever i föreställningen om att själva livet inte riktigt har börjat ännu, att man måste undanröja en del praktiska hinder i form av vardagliga bestyr - så att man får rejält med tid för att leva på riktigt SEDAN".

Och sen lite längre ner står det att detta "SEDAN" aldrig kommer. Vad taskigt. Det har jag intalat mig själv i typ 25 år. Jag ska bara jag ska bara jag ska bara...

Så vad ska jag göra? Ska jag slänga den här 8 sidor långa att göra listan, som går igenom husets alla rum ett för ett, och allt jag vill eller tycker mig behöva göra i dessa rum för att det ska bli - ja vad då? Färdigt? Blir det någonsin så färdigt att man sedan kan strosa runt och börja leva livet i nåt slags skönt flow?

För helt ärligt. Det är lite så jag tänker. Att när jag har betat igenom den listan (och alla 22 sidospårs-listor som inte har med huset att göra) så kan jag/vi äntligen börja njuta av vårt fina hem och skapa vårt härliga hemmaliv. Men det funkar alltså inte så. Nä hä.

2 kommentarer:

  1. Helt ärligt så tycker jag att vår rumsbeskrivning inför bygget (på exakt 54 sidor i 10 pkt/word) inklusive min tjusiga "inspirationspärm" plötsligt blev lite jobbig... Jag ser framför mig hur jag ska glida genom våra vackra rum iförd något sådär lagom bohemiskt (men samtidigt lite elegant, och självklart barfota) med ett glas vin och liksom bara myyyysa. Åååå allt är så skirt, så vackert, så genuint och så himla genomtänkt (men inte sådär pretto-genomtänkt, utan bara smakfullt). Sedan kommer barnen hem, skrattandes från skolan och jag serverar dem lite hemmalagat mellanmål i form av rykande färskt hembakat bröd och jag vi skrattar tillsammans när vi samtalar om hur dagen har varit, ååå vilken gemeeenskap vi känner tillsammans, tack vare vårt vackra hus! Mina barn har aldrig leriga skor och sandiga overaller. De är aldrig trötta och hungriga. De är helt enkelt som förtrollade sedan vi blev klara med vårt hus. Du kommer kunna läsa om det i Sköna Hem nu i oktober. Kan knappt vänta!

    SvaraRadera
  2. själv har jag funderat i sex år på att laga de trasiga vindskivorna...men nej, tar det sen!

    SvaraRadera