Katastrof-Lotta

Jag har ju väldigt konstiga saker som jag hänger upp mig på måste jag säga. I morgon ska vi åka till Hurghada i Egypten på en härlig veckas solsemester med halva släkten! I cirka tre veckor har jag varit stenfokuserad på att vi kommer att bli sjuka (läs magsjuka) och inte kommer att kunna komma iväg. Det har tagit upp en enorm del av min tid. Maniskt tänker jag de tankarna. Dubbelkollar barnen hela tiden. Äter dom? Verkar dom pigga? Sitter det några magsjukelappar på dagis? Nej vi kan inte träffa dom, dom kräktes ju för 8 veckor sedan typ....

Lägg till detta ett par hundra andra katastroftankar. Planet kommer att krascha. Tänk om vi inte har kollen där borta och nåt av barnen drunknar. Tänk om terrorister spränger hela hotellet, jag menar det är ju ändå Egypten...Och till sist, såklart, eftersom ingen nu blivit magsjuk eller sjuk över huvudtaget, INNAN vi åker, hur sjuka kommer vi då inte att bli när vi väl är där??? Så här dagen innan vi ska åka skulle man kunna säga att jag är lite trött i huvudet. Och har svårt att få ihop (den givetvis helt perfekta) packningen.

Jag har mina verktyg. Som jag lärt mig i KBT. Tankar är bara tankar. Du är inte dina tankar. Enligt KBT ska man låta alla tankar komma. Exponera sig för dem. Vältra sig i dem. Det är bättre än att försöka trycka bort dem med "säkerhetstankar" som tex "det är säkrare att åka flyg än bil". Så det är lite så jag gör. Jag försöker tänka att jaha, nu tänker jag det här. Och nu tänker jag det där. Det blir lite bättre då.

Så klart undrar jag VARFÖR gör jag så här mot mig själv?? Grejen är att jag kanske bara ska acceptera att jag gör så här. Jag har alltid gjort så här. Det vet mina nära och kära och alla andra som rest med mig någon gång, någon stans. (Tack för att ni stått ut)

Det fina i kråksången är ju ändå att jag alltid åker iväg, jag genomför alltid en resa, jag kommer alltid iväg. Även om min pappa måste sätta sig i en taxi från landet och följa mig till tåget för att jag ens ska våga kliva på det, eller om jag måste gå flygrädslekurser, eller om jag måste gå till en privatläkare och få med mig ett reseapotek som innehåller allt från malariatabletter till adrenalinspruta. Det beror nog på att under all oro finns det en genuin längtan och positiv förväntan. Under alla veckor av oro och ångest är det åtminstone en liten del som verkligen verkligen vill åka. ALLT lättar så fort jag sitter på planet. Så idag längtar jag till i morgon. När vi äntligen ska åka. Hoppas ni alla får en trevlig och skön påsk. Själv ska jag snorkla i Röda havet. Och vem vet. Jag kanske blir uppäten av en jättestor haj. Eller om inte jag blir uppäten så åtminstone nåt av barnen.